Det zambiska rymdprogrammet

Veckan som gick träffades representanter för de gamla väpnade befrielserörelserna i södra Afrika för en kongress i Victoria Falls. Där återfanns ett flertal bokstavskombinationer som för en medelålders svensk gissningsvis virvlar upp åtminstone en gnutta damm längst bak i minnets labyrinter. För Sverige var ju med överallt och gav stöd då. De politiska partierna i sextiotalets Sverige var, med undantag för Moderaterna, rörande ense om att stå solidariska med de koloniserade ländernas frihetssträvanden. Det var ANC, FRELIMO (Moçambique), ZANU-PF (Zimbabwe), MPLA (Angola), SWAPO (Namibia) och CCM (Tanzania). Till det här mötet för FLM (Former Liberation Movements) i Victoria Falls var dessutom höga politiker från Zambia och Botswana inbjudna. För även om dessa två länder inte behövde strida för sin självständighet spelade de ändå en viktig roll genom att upplåta sitt territorium för träningsläger och gerillabaser åt sina grannländer.

Olof Palme och Kenneth Kaunda vid Victoriafallen, 1971

Zambia var under namnet Nordrhodesia en del av det brittiska samväldet sedan 1924. Några år efter det andra världskriget skapades en centralafrikansk federation bestående av Nordrhodesia, Sydrhodesia (Zimbabwe) och Nyasaland (Malawi) som höll fram till 1963. I takt med att de närliggande franska och belgiska kolonierna fått sin självständighet hade protesterna ökat mot det brittiska styret i federationen, och Storbritannien kände pressen att dra sig ur. Under 1964 blev således både Zambia och Malawi självständiga nationer, medan i Rhodesia/Zimbabwe knep Ian Smith makten och det vita minoritetsstyret fortsatte. Det krävdes många år av krig och internationell utfrysning innan Robert Mugabe kunde ta över rodret. Men det är en annan historia, som inte jag ska berätta. För det här handlar ju om Zambia.

Afronauter i träning

Så tänk er en nybakad afrikansk stat, full av nationell yra och optimism. Hur ska man väcka omvärldens uppmärksamhet? Ja, exempelvis genom att placera Zambias flagga på månens yta! För det här var ju under sextiotalets kalla krig, USA och Sovjet hade inlett sin rymdkapplöpning, seriefigurer som Stålmannen och Blixt Gordon var populära, till och med Tintin åkte till månen. I det läget fanns det utrymme för Edward Mukuka Nkoloso att göra entré. Han var krigsveteran, hade liksom många andra zambier stridit för Storbritannien i WW2, och tillbaks i hemlandet tjänstgjorde han som skollärare i vetenskapsämnen. Redan 1960 hade han grundat ett institut: Zambia National Academy of Science, Space Research and Philosophy. Han samlade en grupp ungdomar runt sig som under sextiotalet tränade för att bli ”afronauter” och som skulle besegra sovjeter och amerikaner i rymdracet.

De hade sitt högkvarter på en gård utanför Lusaka. De rullade i tunnor utför en slänt för att få en känsla för rymdfärder. De gungade i långa slänggungor för att simulera tyngdlöshet. De tränade i att gå på händer, för så var man ju tvungen att gå på månen. Istället för bränsle skulle de använda katapultkraft för att slunga sin raket ut i rymden. Först till månen, men därefter även till Mars där den gudfruktige Nkoloso hoppades kunna frälsa marsianerna. Den utvalda till att göra jungfrufärden till månen var en sextonårig flicka, Matha Mwamba, tillsammans med några katter. Problemet var bara att de saknade resurser. Det nya styret med Kenneth Kaunda i spetsen var inte så begeistrade av de högtflygande planerna. Nkoloso sökte förgäves stöd från de bägge rivalerna USA och Sovjet. Han påstås ha sökt 7 miljoner pund i bidrag från UNESCO. Hans ursprungsplan var att raketen skulle skickas iväg mitt under den nationella självständighetsceremonin på Independence Stadium i Lusaka, den 24:e oktober 1964, men han fick aldrig tillstånd för det, och någon raket fanns ju ändå inte – förutom en 3×2 meters prototyp av koppar och aluminium. Efter det började luften gå ut projektet. Unga Matha blev gravid och lämnade rymdakademin, ett hårt slag för Nkoloso som beklagade sig: ”There’s too much love making when they should be studying the moon”. De övriga rekryterna tappade moralen av all mediauppståndelse och skingrades efterhand. Enligt Nkoloso började de tro att de var filmstjärnor och krävde betalning därefter. När Neil Armstrong tog sina steg på månen 1969 slogs den sista spiken i det zambiska rymdprogrammets kista. Nkoloso gav sig så småningom in på en karriär inom politik och juridik och vid sin död 1989 förärades han en statsbegravning.

I dagens Zambia betraktar många honom som en inspirationskälla, om än en kuriös sådan. Visst fanns det ett inslag av galenskap i hans grandiosa planer, men Nkoloso var samtidigt en drömmare och en visionär. Det fanns liksom inga gränser för vad han ansåg att zambierna var kapabla till – betänk att detta var i ett land där ytterst få medborgare hade någon högre utbildning vid den tiden. I den tekniska utvecklingen var de enligt honom jämbördiga eller kanske till och med överlägsna Sovjet och USA, vilket han ansåg bidrog till att dessa ”neokolonialistiska imperialister” vägrade bistå Zambia i ”the space race”. Jag kom själv i kontakt med hans namn för första gången i våras när jag besökte museet för samtida afrikansk konst, MOCAA, i Kapstaden. I en utställningsdel med temat ”Afro-futurism” hängde en svit av foton av den spanska konstnären Cristina de Middel, som var inspirerad av Nkoloso och hans rymdprogram. (Jag har använt ett par av hennes bilder i det här inlägget). För den som är intresserad av att veta mer om detta fascinerande levnadsöde finns det en bra halvtimmas film på Youtube som jag rekommenderar.