This is the end, my friend
Ja, som Jim Morrison sjöng: nu är det slut, mina vänner. Själva grundvalen för den här bloggens existens har upphört. … Fortsätt läsa This is the end, my friend
Grattis Leo!
Det här inlägget tillägnas helt vår fantastiskt duktiga son Leo, som nu har tröskat igenom sin skoltid och tagit studenten – eller ”graduerat” på svengelska. Sista två åren har varit väldigt tuffa med många många prov, grupparbeten, inlämningsuppgifter, och inte minst deras specialarbete eller ”extended essay” som det kallas här. Leos arbete var en analys av filmerna Fight Club och Parasite ur ett marxistiskt perspektiv. I IB-systemets läroplan är det lite som det var i Sverige förr i tiden, med slutprov (final exams) i alla ämnen vars resultat väger ytterst tungt i slutbetygen. Alltså väldigt lite av den svenska skolans kontinuerliga bedömning. Den ordinarie undervisningen för Leo slutade redan i april. Då fick de en vecka ledigt för att plugga på inför slutproven, som höll på under tre veckor. Inte hela tiden förstås, men proven var utspridda under denna period beroende på vilka ämnen man läser. Efter denna prövning följde en lite mer avslappnad ”washing machine week” – fast kanske nog så tufft för vissa? Eftersom uppemot 90% av studenterna går direkt vidare till universitet anses de behöva lära sig lite om hur man bor och klarar sig själv. Saker som att tvätta, laga mat, byta däck på bilen, göra upp en budget, etc. Så lärare och föräldrar går samman och undervisar om sånt. På fredagen den veckan var det ”senior walk”, en fin tradition när avgångseleverna tågar runt på campus och mottar hela skolans jubel och gratulationer. Dagen efter, lördag 27:e maj, var det den stora dagen med graduation-ceremonin. En väldigt högtidlig och känslosam upplevelse, som väl alla föräldrar till en student kan skriva under på. På kvällen hade vi en gemensam mottagning med två andra familjer från Leos klass, dit våra närmsta vänner och favoritlärarna var inbjudna. En fin och värdig avslutning på dagen, fast studenterna drog iväg efter ett tag på fest hemma hos klasskompisen Vivian Ja just det ja, någonstans under den här intensiva perioden var det studentbal, ”prom”, också, dit Leo gick med sin date, tyska Merle.
Musikaliska nedslag
Zambierna är lite kluvna. Å ena sidan överlag väldigt religiösa och kyrkliga av sig. Men hand i hand med detta finns en stark folktro på det övernaturliga, på andar och häxkraft. Det förefaller motsägelsefullt för en sekulär västerlänning, men på något sätt går det ihop i vardagen – att be till gud och Kristus såväl som till förfädernas andar eller deras ombud, så kallade Makishis. Som ett genomgående ledmotiv till både gudstjänster och traditionella ritualer finns naturligtvis musiken, som är som ett kitt som håller ihop tillvaron. Men musiken är förstås business och underhållning också. Här liksom överallt annars i världen produceras ju ytlig kommersiell musik som strömmar ut genom olika radiokanaler. Lite har jag varit inne på musikens roll i tidigare inlägg om zamrock-scenen och den samhällskritiske rapparen Pilato.
Fortsätt läsa ”Musikaliska nedslag”
Afronauterna flyger igen
För några är sen skrev jag ett inlägg om det zambiska rymdprogrammet. Om krigsveteranen och frihetskämpen Edward Mukuka Nkloso som samlade en grupp ungdomar omkring sig under det tidiga sextiotalet. De tränade för att besegra USA och Sovjet i rymdkapplöpningen. Huruvida Nkoloso var seriös, eller om han i själva verket var en ”prankster”, eller kanske rätt och slätt galen, tvistas det fortfarande om. Ett engelskt TV-reportage om afronaut-gruppen (finns på YouTube) kallade Nkoloso och hans rymdkadetter för ”crackpots”. Det nyblivna självständiga Zambias förste ledare Kenneth Kaunda, som från början varit milt entusiastisk till Nkolosos högtflygande planer, tog därefter sina händer ifrån honom. Rymdprogrammet ansågs dra ett löjets skimmer över Zambia, och man försökte från officiellt håll snarare få det att framstå som ett stort skämt. När Neil Armstrong tog sina steg på månens yta havererade projektet slutgiltigt, för Zambia var ju besegrat i racet.
Fortsätt läsa ”Afronauterna flyger igen”
Kalabalik i hönsgården
Vi gillar ju pärlhöns. Har alltid tyckt det är kul när man ser dessa färgglada fjäderfän springa omkring i bushen. Vi har batiktryck med pärlhöns hängande på väggen. Vi har en numera ansenlig samling av pärlhönor i trä, keramik, metall och andra material. När vi flyttade in i vårt hus här i Lusaka blev vi förstås alldeles förtjusta när vi upptäckte en pärlhöna i trädgården. Vi bad ju till och med en av vår hyresvärds anställda att skaffa en kompis till den. De två (bägge hanar) har sedan dess varit oskiljaktiga även om de bråkat en hel del.
Zambia vs Världen
Zambia är som bekant ett medelstort land inklämt i södra Afrika. Svårt skuldsatt och med fattig befolkning, men tycks vara på rätt väg. Landet gör inget större väsen av sig internationellt, utan tiden har sin gilla gång och man sköter sitt. Fast den bilden stämmer ändå inte riktigt. I dagens globaliserade värld är inget land en isolerad ö. Det finns så många mer eller mindre tydliga kopplingar länder och regioner och världsdelar emellan – och dolda sammanhang därutöver. Något som inträffar i en del av världen kan oväntat slå hårt någon helt annanstans. Zambia har fått smaka på detta sista tiden genom ett par händelser som slagits upp stort i media.
I gamla (h)julspår
Vi går in på sista halvåret i Afrika. I sommar bär det av till Sverige igen. Så nu när vi har det sista jullovet här, kände vi att det var ett dags för ett återbesök i gamla hemlandet Moçambique. ”A walk down memory lane”, ”a blast from the past”, eller hur man nu säger? Vi flög till Johannesburg, hyrde en bil och körde till Nelspruit (eller Mbombela som stan är omdöpt till, i enlighet med regeringens process att göra upp med sitt apartheid-förflutna). Vi tog in några dagar på vårt gamla favoritställe Seringa, och det var så trevligt att träffa värdparet Roger och Cecilia igen. Sen körde vi vidare till Maputo och som vi misstänkte var det lite krångligare att ta en hyrbil över gränsen än vår egen CD-reggade bil. Men igenom kom vi till slut.
Fortsätt läsa ”I gamla (h)julspår”
Kul mot jul
Det lackar mot jul och livet går på högvarv. I skolan är det hektiskt med prov och inlämningsuppgifter som ska vara klara innan jullovet. Leo har fullt upp med att skicka in ansökningar till olika universitet. Just nu är det julmarknader på löpande band, och äntligen har vi börjat få lite besökare efter att alla pandemirestriktioner upphört!
Från Leopards Hill till Leopards Rock
Leopards Hill är ett område i Lusaka. Inte riktigt där vi bor, men där barnens skola ligger. Vi bor däremot längs Leopards Hill Road som leder dit. I Zimbabwe finns ett legendariskt kolonialhotell, högt upp i bergen utanför staden Mutare, med liknande namn, Leopard Rock. Bägge platserna har förstås fått sina namn av att det förr i tiden var vanligt att se leoparder där. Hotellets ”claim to fame” är att drottning Elizabeth (Queen Mother) besökte det på femtiotalet med sin dotter, prinsessan Margaret, och var alldeles begeistrad. Hotellet har överlevt såväl revolutioner som pandemier och är fortfarande i full gång. Nu när vi hade höstlov ställde vi in siktet på Zimbabwes ”Eastern highlands” igen, med Leopard Rock som slutmål. Vi har varit i en annan del av dessa högländer tidigare, i Chimanimani lite längre söderut, och längtade efter de vackra vyerna igen.
Landssorg? Nä, inte direkt
Zambia var som bekant en brittisk koloni en gång i tiden. Vid självständigheten 1964 blev landet en republik och inträdde i det brittiska samväldet. Den brittiska monarken har dock aldrig varit statsöverhuvud i Zambia, som kung Charles III nu blivit i Kanada, Australien och ett tiotal andra samväldesländer. Av naturliga skäl finns det sen gammalt väldigt nära relationer mellan Zambia och Storbritannien. Brittiska diplomater har exempelvis CD1 på sina registreringsskyltar (Sverige har CD17). Nu efter drottning Elizabeths bortgång tycker jag ändå att reaktionerna varit förvånansvärt ljumna. Allmän flaggning på halv stång påbjöds från den 11:e september till och med idag, den 19:e, när drottningen begravs. Det verkar efterlevas generellt, som vid den svenskfinska ambassadbyggnaden på bilden längst upp.
Det öppnas upp, och flyttas ut
Nu är det den tiden på året igen. Ett läsår går mot sitt slut och eleverna är i full färd med att skriva sina ”final exams”. Vi föräldrar matas med information om universitetsansökningar för Leo som går i grade 11, motsvarande 2:a ring i svenskt gymnasium. Det känns stort men lite läskigt att hans skolgång är över om bara ett år. I många hus packas det nu, jobbkontrakt har tagit slut och det är dags att rotera vidare någonstans i världen. På mail och i Facebook-grupper läggs det ut försäljningslistor med bilar och bohag som ska avyttras i samband med flytten. Ikea-möbler är väldigt populära och går som smör i solsken. Nästa år är det vår tur…
Ndola
Trettio mil norr om Lusaka ligger provinsen Copperbelt. Som man hör på namnet är det här en stor del av Zambias gruvindustri är belägen. Främst utvinns koppar och kobolt, men även uran, kol, guld, järn och inte minst olika slags ädelstenar. Faktum är att Zambia är ett av världens rikaste länder mätt i naturtillgångar, men paradoxen är att landet ändå är ett av de fattigaste i världen. Hur går det ihop? En stor anledning är att sedan gruvindustrin privatiserades i början av tvåtusentalet domineras den totalt av multiinternationella storbolag, som har stora skattelättnader och betalar ynkliga royalties på sina vinster. Det här är något som den nya regeringen under Hakainde Hichilema jobbar på att ändra, och jag ska inte gå in mer på det just nu.
Från kris till krig
Knappt har vi tagit oss igenom en världshälsokris förrän vi står inför en världsfredskris. Den ryska aggressionen i Ukraina har, som ringar på vattnet, fått effekter långt utanför ukrainskt territorium.
Vita stränder och trånga gränder
Så blev det jullov igen och precis som 2020 sammanföll det med en ny Coronavåg. Den gången reste vi i ett Sydafrika som delvis stängde ner, och vi kände viss stress över att landet skulle gå in i en total lockdown och stänga flygplatserna. I år hade vi bestämt oss för att besöka Zanzibar i ett Tanzania med en helt annan inställning till Covid-hantering. När pandemin tog fart levde förre presidenten John Magufuli i total förnekelse. Han förbjöd publicering av data och rapporter om sjukdomen. Han menade att böner och örtmediciner hade räddat Tanzania från Covid-19 – medan viruset i själva verket spreds som en löpeld. I mars i år avled Magufuli efter en tids sjukdom. Officiell dödsorsak har inte angetts men många tror att det var Covid. Den nya presidenten Samia Suluhu Hassan är inte lika faktaresistent utan har infört en del restriktioner, dock utan att i högre grad störa den viktiga turistnäringen. Uppvisande av negativt PCR-test krävs visserligen vid inresa, men sen är det öppna dörrar. Ingen karantän. Inga vaccinpass behöver visas. Munskydd såg vi knappt på hela tiden. Därför var det relativt mycket turister i rörelse på Zanzibar, framför allt från öststaterna märkte vi.
Kalingalinga
Johannesburg har Soweto, Maputo har Mafalala. Legendariska stadsdelar som var betydelsefulla i kampen mot kolonisation och förtryck. I Lusaka kan man med lite god vilja säga att Kalingalinga har liknande status. I takt med att urbaniseringen tog fart under femtiotalet blev Kalingalinga en bosättning som folk från landsbygden flyttade in till i jakten på sysselsättning. Eftersom det var privat mark som ursprungligen tillhörde en grupp farmare av asiatiskt ursprung, betraktades nybyggarna länge som illegala ”squatters”. Inte förrän 1986 legaliserades Kalingalinga. Det innebar att stadsdelen sedan dess kunnat dra nytta av olika förbättringsprojekt. Skolor, polisstationer och hälsokliniker byggdes, latriner installerades, vatten och el har dragits in i begränsad omfattning. Men det är fortfarande ett väldigt utsatt så kallat township.
Örby - Maputo - Lusaka 